Barn/Unga berättar

Mitt namn är Emma, nu ska jag berätta för dig hur en dag i min verklighet har sett ut.

Jag vaknar på morgonen, äter frukost, åker och jobbar. Ni vet helt normala sysslor i en människas liv. På jobbet får jag ett samtal, mitt svar blir "okej vad ska jag packa? "

Jag kan rutinen nu. När jag har packat så sätter jag och pappa oss i bilen och åker mot Solna, Karolinska Sjukhuset, vi gör ett snabbt stopp för att handla med någon form av mat. VI åker upp till avdelningen där vi möter mamma och min syster och bror. VI tar med oss min syster och diverse slangar hon är kopplad till med ut i matrummet och börjar packa upp middagen, idag blev det kebab.

VI äter middagen och sitter och försöker prata om normala saker, sånt som en vanlig familj pratar om under en middag. Men av någon anledning så lyckas vi alltid komma in på min syster och hennes sjukdom, för det är vår vardag, det är vårt huvudsakliga ämne vid middagar och andra tillställningar.

Under middagen så skålar vi med våra läskburkar. "Grattis på födelsedagen Emma."

När vi ätit klart så går vi till min systers rum. Hon är trött och behöver vila.

Min pappa jag och bror åker hem och mamma o min syster stannar kvar.

Detta är ett av få tillfällen som vi fått fira, eller mötas på ett sjukhus-mitt andra hem.

Nu är inte jag ett barn, jag var 19 när min syster blev sjuk, 3 dagar efter jag tog studenten. Men även om jag inte är ett barn, så har jag fått sätta mig själv i andra hand. Men, jag var "vuxen" när jag blev ett syskon till ett svårt sjukt barn. Jag vet hur tufft det är, jag vet hur det är att ha ett svårt sjukt syskon. Min syster var 12 när det hände och lever än idag med att handskas med sin sjukdom. Det har gått 6år, ännu idag kan jag träffa en människa som i första hand vill veta hur det är med min syster, innan de frågar mig. Idag är jag van, men för ett par år sedan ville jag inget annat än att försvinna från mitt liv, åka till en plats där jag kunde få vara en annan. Inte vara syskonet till hon som var sjuk. Ni kanske tror att jag skriver detta i empati eller kanske inte ens tror mig. Men jag sitter här i tårar och uttrycker känslor som jag inte fullt uttryckt till mina föräldrar. Känslor jag själv tryckt bort för att jag vet att mina föräldrar agerade helt rätt. Mina föräldrar gjorde inget fel, dom jobbade efter instinkt och gav sin fulla uppmärksamhet till den som behövde den mest då."

Hur det kan vara att vara syskon till ett svårt sjukt barn/ungdom.

Maila om du vill berätta om hur Du känner det: stiftelsengladjenshus1@gmail.com